Umbra

Dock inte till andra sidan. Jag har bara återvänt till min andra blogg.

För den som vill finns jag  nu HÄR

Umbra får vila ett tag.

Jag är fullblodskorkad. Jag är så korkad som jag kan bli. Här har jag gått och mått dåligt. Blivit tröttare och tröttare. Slutkörd och helt förbi. Igår kom jag på det..igen. Jag har struma, det vet jag och äter Levaxin för det. Men det är nog dax att checka upp det hela. När jag tittar på halsen ser jag att sköldkörtlen har växt. kanske dags att öka dosen. Jag borde vid det här laget ha lärt mig att tyda tecknen.

Det är inte det roligaste jag vet att springa till doktorn. Sambon säger att jag inte vet vad en Vårdcentral är, men där har han fel, jag vet vad det är. Det är bara det att jag inte går dit innan jag blir nödd och tvungen. Nu är jag nog nödd och tvungen.

En pojke med ilsket rött hår och humör växer upp till en man. Udda, enstörig och missbrukande i ensamhet. ENSAM. Ensam genom livet.

När döden kom var den offentlig på en pendeltågstation.

En styvbror jag aldrig kände på riktigt.

Från full rulle till att rullen blev full. Från lust och lustigheter till bara olustigheter. Något jävla fel är det som är trasigt.

Ingen ork.

Jag har en sambo, en man. En man som är mycket. För tillfället är han mest på taket. Kanske lika bra det.

och nu undrar ni kanske om jag är ilsk igen....

Svar:nej!

Det är bara skönt att ha honom ur vägen. Där kan han pyssla med sitt, alldeles själv. Utan att ständigt ha lite hjälp av mig.

Har du sett....?

kan du hjälpa mig......?

Vet du var....?

Usch vilket humör jag har, jag får allt ta och skärpa till mig!

Eller inte, eller kanske lite.

Jag kan bli rabiat arg på två röda sekunder.

Som häromdagen när jag klämde knogarna i grinden.

Hundarna trängde sig ut och min näve fastnade och jävlars vad ONT det gjorde.

Hundarna åkte in igen, jag stormade ut, gapande och skrikande. Som en vettvilling stormade jag fram längs vår lilla grusväg, svärande, "jävla dårhus" vrålade jag när jag passerade grannen, hmmmm.........

Det kan tända till på allt möjligt beroende på vilket humör som ligger i botten.

Jag får allt ta mig i kragen.

Innan någon annan gör det.

Var är min tid? Tid är för närvarande en bristvara i mitt liv. Eller är det felprioreteringar jag gör? Jobbet kan jag inte påverka så mycket. Utredningar ska skrivas, praktikantens slututvärdering ska skrivas. Så vill jag passa på att göra så himla mycket ute. Hemmet förfaller, snart får jag be bonden komma hit med en skopa och röja väg....

Mannen har i alla fall överraskat med en åkgräsklippare. En bra tidssparare känns det som nu. Tre tusen kvadrat som ska klippas var och varannan dag nu. Hundar ska ut och motioneras. Nya gropar ska grävas och många planer är på G. Careporten är nästan färdig och jag känner mig helt slut.